En plattform för fördjupad kontakt med dig själv, andra och livet.

Mitt nästa kapitel handlade på många sätt om att hitta vägen in i mittfåran. Jag gifte mig tidigt, arbetade inom rekrytering och senare som konsult inom operativa risker och krishantering. Vid 25 blev jag mamma. Ett utmanande äktenskap tog slut och jag stod inför ett nytt vägval: barnmorska eller psykolog. Det blev psykologprogrammet i Uppsala, där jag njöt av att tillägna mig teoretisk kunskap och få nya perspektiv på många av de processer och upplevelser jag mött tidigare i livet.

Kunskapen gav mig en ny plattform och en slags trygghet. Jag arbetade som psykolog inom företagshälsovården innan jag startade eget 2013, och fördjupade mig sedan inom organisation och ledarskap, både genom fortbildningar och allt mer utmanande uppdrag.

Men några år senare förde en egen livskris mig tillbaka till frågor jag trodde att jag redan hade besvarat. Svaren fanns inte i första hand i mer kognitiv förståelse, utan i kroppen och nervsystemet, så jag återvände till de kroppsorienterade och kontemplativa praktiker jag mött tidigt i livet. På samma väg mötte jag så småningom också psykedeliska upplevelser, som öppnade lager av mig själv och livet som jag tidigare inte varit i kontakt med, och som har blivit mycket betydelsefulla för mig.

Resan förde mig vidare till NARM, en traumaterapeutisk modell som jag först mötte som klient och senare utbildade mig inom. Sedan några år faciliterar jag också psilocybinretreat i Holland, där det är lagligt, i samarbete med Nysnö. Jag har även genomgått en årslång fördjupning i traumainformerad gruppfacilitering.

Mitt arbete har på så sätt vecklat ut sig längs samma linjer som mitt liv i övrigt: mellan struktur och flöde, mellan det mätbara och det som inte låter sig mätas, mellan organisationers krav och människors inre verklighet.

För mig är organisationer och det inre livet inte skilda arenor. Organisationer är en av de platser där vårt inre möter en yttre verklighet som ställer krav – och just i den friktionen finns ofta möjlighet till utveckling. Det är därför jag fortfarande tycker lika mycket om att arbeta med en ledningsgrupp som att möta ett par eller finnas vid en ceremoni. Samma mänskliga fenomen, olika kläder. Jag möter varje sammanhang på dess egna villkor. Det som bär genom alla rummen är inte en metod, utan ett sätt att vara närvarande.

Jag har rört mig både utanför mittfåran och mitt i den. Idag trivs jag bäst på bryggan mellan dem – mellan känsla och förnuft, kropp och tanke, transcendens och empiri.

Ju längre jag arbetar och ju mer kunskap jag får, desto mindre intresserad blir jag av att bidra med färdiga svar. Istället vill jag, genom närvaro, nyfikenhet och ibland utmaning, bidra till rum där människor kan komma i djupare kontakt med sig själva och varandra. Rum där mer av det vi är får plats – mer sanning, mer kärlek – och därigenom mer livskraft i våra liv, relationer och organisationer.

Mitt liv gick under många år i parallella spår. En bra utbildning och relativt framgångsrik karriär. En filosofie magister i språkteknologi från Uppsala universitet, studentliv och fina vänner. Men alkohol och droger förekom ofta på helgerna, och fram till 30-årsåldern tillhörde jag ledarskiktet i en fotbollsrelaterad subkultur präglad av lojalitet och tillhörighet. Det brödraskapet blev den familj jag aldrig haft under uppväxten, och jag var beredd att betala ett högt pris för att få höra till. Till slut valde jag att kliva av – men då hade det redan kostat på och fått stora konsekvenser. I ett senare skede av livet byggde jag upp en egen verksamhet som IT-konsult – med granskningsuppdrag inom offentlig sektor och flera utvecklingsteam som jag startat och framgångsrikt lett. Men berusning och droganvändning fortsatte vara en del av min livsstil, och jag undrade ofta varför jag inte kunde sluta – varför inte ens föräldraskapet fick mig att bryta mönstret: de ohälsosamma beteendena och det pågående sveket mot mig själv och mina närmaste. Jag var ett mysterium för mig själv, en gåta där jag stod helt utan svar. Vad var fel med mig, och vem kunde hjälpa mig?

Under lång tid famlade jag efter verktyg och efter en förståelse för varför jag kände och handlade som jag gjorde. Jag bar en längtan efter en mentor – någon utanför mig själv som kunde guida mig och lösa upp det som kändes så förvirrande, komplext och smärtsamt. Jag provade vanlig samtalsterapi och KBT, och testade även andra terapiformer och mindre konventionella metoder – men utan att nå några bestående resultat. Mysteriet kvarstod, och jag kände mig ofta hjälplös och utan svar.

Svaren jag så länge sökt började till slut ta form när jag fann NARM. I terapi och eget arbete fick jag långsamt, och i relation, börja utforska hur det jag bar med mig från tidiga år formar min upplevelse av verkligheten här och nu – och möta och transformera mina gamla överlevnadsstrategier: avstängdhet, svårigheter i nära relationer, känslan av att livet ”bara händer mig” och att stå vid sidan av.

När jag får syn på de mönstren och släpper taget om de gamla identifikationerna och bilderna av vem jag borde vara, upptäcker jag mer och mer av vem jag faktiskt är. Att våga hoppas, känna på djupet och komma i kontakt med mitt hjärta. Att förstå att jag har rätt att existera också när jag säger nej. Att bygga en mer robust känsla av vem jag är – och möta det som fanns där hela tiden: att allt egentligen är okej. Att jag är okej och alltid har varit det. Målet fanns där från början – att ”komma hem” är bara att skala av det som lagts utanpå. Och där börjar de gamla frågorna få sina svar – inte som ett facit, utan som ett utforskande som fortfarande pågår: att det aldrig var något fel på mig, och att den jag sökte för att få hjälp och guidning är jag själv. Mitt kall är att bryta linjen av det generationstrauma som löper genom min släkt.

Det är från den här levda erfarenheten som jag möter dig.